Följande är en fortsättning på artikeln av Jason Morgan och Michael Yong med titeln "U.S. Leftist Scholars Support Special Rapporteur Kaya", som publicerades i gårdagens nummer av månadsmagasinet Seiryon.
Den här månadens nummer av Shoron visar att det inte går att få fram sanningen genom att prenumerera på Asahi Shimbun och titta på NHK.
Alla japanska medborgare bör omedelbart bege sig till sin närmaste bokhandel med 900 yen för att prenumerera.
FN-rapport med många punkter att peka på
Den rapport om Japan som Kaya lämnade in till FN:s råd för mänskliga rättigheter i juni avslöjar en framträdande strategi i sitt format.
Japan uppmärksammades tillsammans med Honduras och Turkiet i Sydamerika och Elfenbenskusten i Västafrika.
Genom att placera Japan i samma grupp som dessa länder försöker rapporten tydligt skapa intrycket att Japan ligger sist i världen när det gäller yttrandefrihet och pressfrihet.
Det är uppenbart för alla som tittar på betänkandet att det finns misstag.
I punkt 2 i betänkandet står det till exempel: "Den särskilde rapportören (utelämnad) begärde offentligt bidrag från det civila samhället och andra berörda parter.
Vad som dock inte nämns är att Kaya, med hjälp av Dudden och Wasserstrom och andra antiamerikanska akademiker på yttersta vänsterkanten, ignorerade åsikter som inte passade in i de föreskrivna resultaten som FN:s särskilda rapportör.
Dessutom är rapporten full av hyckleri och motsägelser.
I punkt 5 beklagar sig till exempel Kay över "effekterna av lagen om skydd av specificerade hemligheter på tillgången till information".
Men Kayes arbetsgivare, och kanske till och med Kayes arbetsgivare var medveten om detta, struntar i amerikansk lag för att skydda den specifika sekretessen i Kayes FN-rapport.
I punkt 6 klagar Kaya över "tillgång till information". I punkt 8: "Stater (i detta fall Japan) måste under alla omständigheter undvika att fördöma journalister, även om innehållet i deras rapportering är allvarligt eller känsligt.
Tyvärr gav inte Kaya och hans vänsterextrema vänner oss "tillgång till information". När vi och andra journalister undersökte Kaya och hans kontakter blev vi "fördömda" av deras kontakter.
Kaya borde ha nämnt denna punkt.
Punkt 10 handlar om "tröstekvinnorna" och Japans "historiska brott".
Föga förvånande är detta stycke huvudsakligen en rapport av Dudden, en aktivist i frågan om tröstkvinnor.
Det är mycket bekvämt för Dudden att umgås med Kaya, så att han har tillgång till FN-dokument och kan skriva propaganda om komfortkvinnor som stöds av stora internationella organisationer.
När journalister försöker avslöja detta agerande följer Kaya inte de normer för journalistisk öppenhet som han förespråkar.
Slutligen är det mesta av Kayas kritik av Japans "ingripande i historieundervisningen" i punkt 6 och dokument 1 baserad på falska nyheter, liksom propagandan om tröstkvinnorna.
Enligt flera böcker om relationerna mellan Japan och Korea, skrivna av professor Kan Kimura vid Kobe University efter noggrann forskning, var till exempel "kontroversen om läroböcker i historia" på 1980-talet (som många i Japan, Sydkorea och USA tog som bevis på Japans "högervridning") statistiskt sett obefogad. Boken visar att det inte fanns någon statistisk grund för kontroversen.
Asahi Shimbun gjorde en felaktig rapport om att det inte var något problem den 19 september 1982.
Sedan dess, fram till idag, har Asahi Shimbun och det amerikanska akademiska samfundet varit virtuella danspartners i "fake news-valsen".
Och nu är det Kaya som sätter tonen.
FN:s täckmantel
Den övergripande bild som framträder är mycket problematisk.
David Kaya, en partisk, nyligen grundad och föga känd lärare vid en juridisk fakultet, användes av politiska agenter inom USA:s akademiska värld för att under FN:s täckmantel sammanställa en Japan-kritisk rapport om att den japanska regeringen begränsar yttrandefriheten.
I själva verket är rapporten ett hycklande kamouflage för det politiska "smutsiga krig" som den antijapanska vänstern för från fakultetsrummet mot USA:s allierade.
Dessutom är tidpunkten för FN-rapporten och publiceringen av hans bok inte en tillfällighet, eftersom Kaya just har publicerat en ny bok i USA.
Hans Twitter-flöde är fullt av inlägg om hans nya bok och bilder på honom tillsammans med läsare.
Överraskningarna slutar inte där.
Konspirationen kring Kaya var mycket mer omfattande.
I ett e-postmeddelande där Dudden instruerade Kaya att ignorera konservativa i Japan, lovade Dudden att kontakta Nancy Pelosi, en demokratisk kongressledamot från Kalifornien och nu talman i representanthuset, i frågan om komfortkvinnor.
Dudden verkar ha en historia av samröre med vänsterlägret i Washington.
Hon tros ha utnyttjat sin politiska ställning för att öka sin politiska makt i den amerikanska akademiska världen och försett Kaya med den information hon hade fått.
Man får inte glömma att Dudden är en lärjunge till Norma Field, professor emeritus vid University of Chicago, en av professorerna på den yttersta vänsterkanten i USA.
Dudden är endast kopplad till kommunister som Margaret Mead, Ruth Benedict och E. Herbert Norman, anhängare av "War Guilt Information Program (WGIP)", som ingöt en känsla av skuld hos det japanska folket.
Det antijapanska nätverk som omger Kaya känner således inga gränser.
Vi kommer att fortsätta att utvidga vår undersökning för att ta reda på mer om den antijapanska bakgrunden. Kaya tror trots allt starkt på yttrandefrihet, så vi kommer att avslöja all information som döljs för allmänheten och föregå med gott exempel när det gäller yttrandefrihet.
